Min fina, kloka vän Pandora.
Agneta Wahlström Ihr 
En av mina bästa vänner hette Pandora. Hon och jag kommunicerade på ett ordlöst och djupt plan, med energier och kroppsspråk.
När jag var nära henne, fylldes jag av en ljuvlig känsla av närvaro, klarhet, kärlek och lugn. Den känslan är för mig det ultimata kvittot på en äkta vänskap, en relation värd namnet.
Som introvert behöver jag ha mening i mina relationer och de utbyten vi har av varandra, även om det i detta fall är ordlöst utbyte. (Ja, från hennes sida var det ordlöst, jag pratade på en hel del.)
Där Pandora bodde, fanns även fler mycket goda vänner till mig. De sinsemellan hade ett väldigt tydligt språk, helt utan bokstäver och underliggande insinuationer och meningar.
Du kanske har räknat ut nu att min vän var ett djur, hon var en häst. Med ett djur är det så självklart att umgås sida vid sida, utan en massa innehållslöst pladder. De känner av hur jag mår och vad jag vill. Om det sedan inte alltid blir som jag har tänkt i vår relation, beror det sällan på min kompis utan på mig och min tydlighet.
Just konsten att rida är jag så ödmjuk inför. Det finns så mycket att lära och det är så underbart när jag, i samförstånd med min vän, får till det som jag vill.
Men det bästa med hela ridsporten för mig, är samvaron och samarbetet med hästen. Från när jag kliver in i stallet till det att jag åker därifrån. Först visa respekt för hästens bostad och hemvist, lugnt och fint närma mig hästen, kolla av så att den är redo för att bli ompysslad. Sedan är det helt underbart att få ta hand om min vän, borsta, rykta, kratsa hovar, visitera, kolla så att allt är som det ska.
När vi sedan är klara för lektion, har vi oftast några minuter över innan det är dags för hela klassen att gå till ridhuset eller ridbanan. Då passar vi på att meditera lite tillsammans. Några djupa andetag, känner hur all spänning lämnar min kropp och rinner ner i moder jord. Fyller på med lugn och ljus. Oftast vid detta läge ser jag hur min vän börjar slappna av med underläppen och ögonen är tunga.
De gånger jag inte är helt närvarande, är i obalans och är spänd, märks det direkt. Vår relation blir mycket mindre bra, mina budskap och önskemål blir otydliga och jag ger helt fel signaler till min vän än vad jag hade tänkt. När jag vid sådana tillfällen kommer på mig själv och börjar slappna av, andas djupt och jorda mig, blir skillnaden påtaglig.
Vid ett tillfälle när jag andades djupt och slappnade av precis efter uppsittning, fortplantades min avkoppling högst påtagligt rakt ner i hästen som också släppte på spänningarna i kroppen och andades ut med en ljudlig suck. Så häftigt!
Även i mina mänskliga relationer är allt detta så viktigt. Så som respekten för den andras privata sfär, där klampar jag inte in om jag inte är inbjuden. Likaså mina omsorger om min vän och min vård och skötsel av relationen. En avslappnad närvaro i vår samvaro, där både min kropp och själ är med i våra samtal.
Som introvert är en sådan relation, vare sig om den är till ett djur eller en människa, alla gånger mer värd än tusen ytliga kontakter. Dessa djupa, äkta relationer är guld värda. Till skillnad från de ytliga, som för mig är rena energivampyrer.
Kategori: Blogg