Från kol till diamant

Från kol till diamant – När mörker och tryck formar ditt ljus

Ibland hamnar vi i perioder där livet känns tungt, trångt och tryckande. När allt skaver, bränner, pressar och du undrar: Vad är meningen med det här?

I det här avsnittet tar jag dig med på en resa djupt ner under ytan, både bildligt och bokstavligt. Vi följer kolets väg till att bli diamant, och hur den processen speglar vår egen. För precis som kol behöver hetta och tryck för att förvandlas, behöver vi våra livsutmaningar för att formas till dem vi egentligen är.

Jag delar min egen historia om att gå från att gömma mig till att våga visa mig. Från att tro att ensamhet var ett misslyckande, till att se den som en plats för kraft, klarhet och mod.

✨ Det här får du med dig från avsnittet:
– Hur livets tryckperioder formar dig inifrån
– Varför ensamhet kan vara en väg till styrka
– Hur skuggor, rädslor och sår kan bli till diamanter
– Vikten av tålamod i personlig utveckling
– En ny syn på motstånd, transformation och värde

Avsnittet avslutas med reflekterande frågor som hjälper dig se din egen formningsprocess och kanske börja ana var just din diamant håller på att ta form.

Lyssna här (Apple) eller skrolla längst ner på sidan för att lyssna direkt eller läsa istället.

För dig som hellre läser:

Välkommen till podden Nyckeln till frihet. Jag heter Agneta och idag vill jag ta dig med på en resa djupt ner under jordens yta. En resa där vi ska följa hur något så enkelt som kol genom hetta och tryck kan förvandlas till en diamant. Och samtidigt så ska vi följa hur det där också är en bild, en metafor av vår mänskliga resa. För precis som kol behöver extrema förhållanden för att bli till en diamant, behöver vi möta våra egna tryckperioder och egna prövningar för att formas till dem vi är innerst inne.

En diamant börjar sitt liv som kol. Kol är i grunden kanske inte särskilt märkvärdigt men ändå helt fantastiskt. Det är en byggsten här på jorden, det är ju ett av de allra vanligaste ämnena. Men när det hamnar på rätt plats under rätt förhållanden har det potential att bli något helt unikt. Och det är ju precis som det är för oss människor.

Vi föds med vårt råmaterial, våra personligheter, våra erfarenheter, våra känslor, våra drömmar, vår karma, våra arv Inget av de här är fel, det är bara grunden, det som ska formas i det här livet. Men ofta värderar vi inte vårt eget råmaterial. Vi uppskattar inte det, vi jämför oss med andras glans och glömmer att det vi själva bär på har allt som krävs för att bli något lysande

För att kol ska förvandlas till diamant ja då behövs tryck, mycket tryck och temperaturer på över tusen grader djupt ner i jordens mantel. Det är där, i det som känns mest intensivt som transformationen sker. Går det inte lite så, livet fungerar också. Det är de där perioderna när vi känner oss som mest pressade, som mest trängda.

Ja, när vi tror att jag orkar inte mer. Det är då något inom oss håller på att formas. Jag minns själv hur det var under min uppväxt. I skolan var väl mellanstadiet, hade vi roliga timmen på fredagar. Många tyckte det var roligt, inte jag. Alla skulle uppträda med något. Sjunga, spela teater, dra ett skämt.

Inte riktigt min kopp te. Men jag ville inte bli utanför. Jag hade ingenting som jag vågade eller kunde visa upp. Så jag fick uppdraget att släcka lampan i klassrummet inför att de andra skulle uppträda. Någon skulle göra det också. Det var mitt uppdrag. Men istället för att det här skulle bli den trygga lösningen, ja det blev ju källa till hån.

Fick lite elaka kommentarer. Jag var den där som inte vågade, den tråkiga, vad var det där för, ursäkta språket, jäkla uppgift. Och samtidigt på skolgården när jag stod ensam, då var det ju ofta paradoxalt nog då som jag känner mig faktiskt tryggast. Trots att jag då ville vara med, trodde jag. Jag förstod inte det där då.

Jag trodde att ensamheten var ett tecken på att det var något fel på mig. Och sen i yrkeslivet då följde jag samma mönster, gjorde som andra sa, följde strömmen, försökte passa in. Jag var som bedövad Jag visste inte ens att jag hade ett eget djup, en egen vilja. Jag försökte bara smälta in för att inte hamna utanför.

Och det var ju en del av mitt tryck, min hetta. Och jag förstod inte att det var i de där perioderna i pressen i känslan att vara fel och allt det där. Som min egen inre diamant började formas.

Det som gör att en diamant är så stark... Det är ju hur kolatomerna binds samman i en perfekt kristallstruktur. Varje atom sitter ihop med flera andra i ett nätverk som är nästan omöjligt att bryta. Det är därför diamant är ett av de hårdaste materialen som finns. För oss människor är det när vi börjar knyta ihop våra olika delar, våra styrkor, våra rädslor, Våra misstag läs lärdomar och våra gåvor som vi blir hela, hela oss.

När vi inser att vi inte måste välja mellan ljuset och mörkret, styrkan och sårbarheten utan att allt har ihop, då uppstår integritet och blir vi solida.

Jag ser tillbaka på min egen resa och inser att det var först när jag slutade kämpa emot den jag var, mitt introverta personlighetsdrag, och istället började jag se det introverta som en gåva som allt föll på plats. Det som jag en gång trodde var min svaghet ja det blev min största styrka, min känslighet Min förmåga att känna in, min längtan efter djup, det var inte hinder, nej det var själva kristallbindningarna i min diamant

När diamanter har formats djupt ner i jordens mantel måste de resa upp till ytan för att bli synliga Det här sker genom vulkaniska utbrott genom sprickor och explosioner. En dramatisk process som bär upp stenen ur mörkret. Låter det bekant? För visst är det så även för oss. Vi kan bära vår styrka, vår skönhet, vår unika essens.

Men så länge vi gömmer oss, så länge vi inte vågar visa oss, då förblir vi ju dolda. Och det krävs ofta en spricka en rörelse, ibland en explosion i livet för att vi ska släppas fram. För mig har de där sprickorna ofta varit stunder då jag har känt att jag kan inte spela den här rollen som någon annan än längre.

Det går inte, det här är inte jag. Jag måste börja leva som den jag är, det här håller inte, jag klarar inte det här. Och även om det är skrämmande att visa sig, det här är ju då först då som ljuset kan nås.

Men när en rå diamant hittas ja då ser den inte så mycket ut för världen. Nej, det är först när den slipas, putsas och formas som den börjar glittra. Och slipningen, ja det är ett tålamodsprövande arbete, det tar tid. Och för oss är ju slipningen vårt inre arbete. När vi vågar möta våra mönster, se på och bearbeta våra trauma, våra sår se våra rädslor i vitögat.

Där vi medvetet väljer att putsa på våra facetter Inte för att bli perfekta nej. Men för att låta ljuset bryta igenom mer och mer. Ja, det är ju då genom terapi, meditation, skriva, en andlig praktik stillhet, natur. Vad vi än behöver för att göra det här jobbet. Det är värt det varje gång. För det handlar om att våga stå kvar i obehaget istället för att fly från det.

Och kanske viktigast att förstå att även en diamant kan ha inklusioner som det så fint heter, små inneslutningar, som inte går att slipa bort. Men det gör ju inte diamanten mindre värdefull tvärtom. Det är det som gör den unik På samma sätt som att våra sår och allt det som vi har inom oss, det som är vi, det är ju en del av vår skönhet.

Och när jag ser tillbaka, ja då förstår jag ju att det här trycket som jag upplevde, som liten, skolgården, arbetslivet, allt det här det var inget bevis på att det var något fel på mig. Det var en del av min process. Och det jag trodde var min svaghet, till exempel att jag inte kunde stå där på scen, att jag hellre stod ensam än trängdes i gruppen.

Där mådde jag ju bättre. Det var egentligen början på min styrka. Och såklart att jag inte kunde se det då med de ögon jag hade då som en litet barn. För idag vet jag att det är just i ensamheten i stillheten som jag hittar min kraft. Och det är därifrån jag kan skapa, vägleda och hålla rum för andra.

Jag kan se att mina erfarenheter slipade mig. De lärde mig tålamod. De lärde mig att stå kvar. Även när det känns obekvämt. De lärde mig att det som bränner, det är inte alltid farligt. För ibland är det elden som faktiskt formar. Och nu, även om det är en fortsatt resa så lever jag ändå mycket mer i linje med den jag är.

Och jag kan också se skönheten i det som jag en gång ville fly ifrån. Jag är inte längre en bit kol som försöker vara något annat. Jag är min egen diamant.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa några reflekterande frågor till dig.

Om du känner in, med tanke på allt det som jag just har pratat om, befinner du dig i en tryckperiod just nu? Hur ser den ut?

För var i ditt liv känns det som att det pressar, skaver, bränner?

Och hur skulle det kunna vara att öppna upp för att... Faktiskt våga se att det här kanske är en del av din formningsprocess. Skulle det påverka din situation då? Och vilka facetter inom dig känner du behöver putsas fram? Inte för att du ska bli perfekt utan för att ljuset ska få bryta igenom

Jag önskar dig allt mod, all styrka att våga göra det här inre arbetet För din diamant den behövs. Ditt ljus behövs.

Tusen tack för att du har varit med mig i det här avsnittet. Och jag hoppas att du, precis som jag, kan börja se att trycket i livet, det är inte något bevis på att du gör fel. Utan ett tecken på att du formas. Att din diamant tar form. Och hur viktigt är inte det? Nästa vecka så ska jag fortsätta den här inre resan tillsammans med dig, om du vill.

Och det handlar om modet att möta den här rädslan. För utan det, ingen slipning. Vill du, får du gärna dela det här avsnittet med någon som du tror skulle behöva höra det jag har pratat om. Ta gärna en skärmbild och kanske dela i dina sociala kanaler. Tagga mig gärna det vore jättefint att se att du har lyssnat Och att förhoppningsvis det här jag har pratat om har inspirerat dig, har gett dig någonting.

Och vill du får du jättegärna gå in på iTunes och betygsätta podden. Det skulle betyda jättemycket för mig. Vi hörs om en vecka och till dess. Putsa på och låt din inre diamant skina som den vackra skapelse den och du är.

Kategorier: : Blogg, Podd, säsong 7